Det finns mycket att prata om inom film. The likes and dislikes. Regissörer är en sak som gärna styr mina val innan jag drar igång en film. En av favoriterna är självfallet Christopher Nolan som står bakom The Dark Knight-triologin, Inception, The Prestige & Memento. Mer handlingsdrivna än karaktärsutmanande, men ack vad dialogerna lyckas! Sen har vi Quentin Tarantino (Kill Bill, Inglorious Basterds, Django Unchained, Pulp Fiction, Reservoir Dogs) som kan förvandla den mest galna idé till en epic historisk kamp om rättvisa där allt kan hända, även för huvudkaraktären. 
Andra favoriter: Martin Scorsese, Guy Ritchie, Steven Spielberg & Peter Jacksson (o det finns betydligt fler). 

Men sen finns det regissörer vars filmer jag tar avstånd från.
David Lynch - Nu är ju Elefantmannen & Twin Peaks två saker han verkligen lyckats med, enligt mig. They're great! Men resten av filmerna som jag försökt mig på får mig att vilja springa in i en betongvägg, flera gånger om. Jag är väldigt tålig och kan se det mesta, men Lynch har på något sätt lyckats att ta de värsta mardrömmarna och fångat dom på film, som sen bränner sig fast på näthinnan. Lost Highway trodde jag på riktigt var ett skämt när jag såg den, för det kändes verkligen som någonting jag sett i drömmar och vaknat upp skräckslagen ifrån. Mullholland Drive gjorde mig lika galen & Eraserhead stängde jag av efter ca .. 1 sekund. Ingen av hans filmer kommer in i min filmhylla! Det här borde kallas skräckfilm, of the worst kind.
OBS! Nu antyder inte jag att han är dålig regissör med osevärda filmer. Killen har fantasi som gör hans storys originella, men tyvärr mår jag psykiskt & fystiskt dåligt när jag ser dom. Det är bara min reaktion av det hela.