Satt i bilen. Ensam. Kallt. Tom parkering. Tänkte. Funderade.

"Utkast till ett brev" spelades på radion. Första gången jag hörde den. Jag grät. Jävlar vad vackert. Och jag saknar dig. Allt jag kunde tänka var att livet tar vändning snabbt. På en sekund. För ett år sen fanns du. En röst. En rörlig blick. Jag kunde bara önska att du satt bredvid mig i bilen. Viljan att lyssna tillsammans med dig och då veta att personen som förstod mig bäst, han fanns där igen. 

"Och jag ska hitta dig igen längs med vägen"